ÖCJ myntade beteckningen ”bilvagn” och var, vad vi vet, ensamma om denna beteckning. Man var nu helt inne på att utveckla den mer lokala persontrafiken genom att använda bilvagnar. Man beslutade mot slutet av 1923 att skaffa ytterligare två fordon förutom de man redan hade anskaffat. Beställningen gick till firman Waggon und Maschinenbau Aktiengesellschaft Görlitz (WUMAG) i Tyskland.
Vagnarna, som levererades 1924, fick nummer 24 och 25 och hade en fyrcylindrig bensinmotor av fabrikat Büssing på 55 hästkrafter. Motorn var placerad i förarhytten. Största tillåtna hastighet var från början satt till 40 km/h men höjdes senare till 60 km/h. Bilvagn nr 24 totalförstördes vid en brand 1932 medan nummer 25 var i trafik till 1938 då den avregistrerades och skrotades.
På plats i Vislanda för skrotning demonterades hjul, motor mm men vagnskorgen med ramverk såldes och blev sommarstuga.
1964 ”hittades” bilvagnen som användes som klubbstuga för en motorcykelklubb.
Sveriges Järnvägsmuseum kunde 1988, efter förhandlingar, byta till sig bilvagnen mot en röjsåg.
Vagnen transporterades på godsvagn till Linköping och placerades vid det stora SJ-lokstallet. Först förvarades den inomhus men fick sedan flytta utomhus, under ett plåttak, strax söder om stationen.
I olika steg har sedan bilvagnen renoverats.
1990 togs allt rötskadat trä bort och senare det året transporterades bilvagnen till Motala Verkstad där bilvagnen rostsanerades, blästrades och vagnskorgen grundmålades. Två tidigare igensatta dörrar öppnades upp igen. Vagnskorgen lackerades vit upptill och grön nedtill och ytterligare ett antal mindre arbeten genomfördes.
1992 lades takduken på och vagnen fick takventiler. Flera av de ursprungliga fönsterbågarna fanns kvar men några bågar fick nytillverkas. Glas monterades.
1993 transporterades bilvagnen till Järnvägsmuseet i Gävle. Projektet att rädda bilvagnen avstannade och dess öde blev ovisst.
2003 kontaktade Stångådalsbanans Vänner Järnvägsmuseet som svarade att man gärna såg att Stångådalsbanans Vänner tog över vagnen.
2008 transporterades vagnen till Linköping för att slutligen hamna i lokstallet i Hultsfred.
Efter att föreningen fått bidrag från Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen konung Gustav VI minnesfond för svensk kultur transporterades bilvagnen, fortfarande på sin godsvagn, till BS Mekaniska Verkstad i Falköping 2012.
I september 2015 lyftes den av från den godsvagn den hade stått på sedan1988 och arbetet med att restaurera vagnen kom igång ordentligt. Samma år blev Stångådalsbanans Vänner formell ägare till vagnen via ett gåvobrev från Sveriges Järnvägsmuseum. 2016 och 2017 erhölls ytterligare bidrag från Riksantikvarieämbetet och renoveringsarbetet fortsatte.
I mars 2017 transporterades så bilvagnen ”hem” till Kisa på en större lastbilstrailer.
Efter det att den kommit till Kisa har återställningsarbetet fortsatt. Ett nytt golv lades in och i september 2017 genomfördes en ”roll-out” med särskilt inbjudna gäster.
Arbetet med att återställa interiören fortsatte och i dag (2024) finns det innertak, innerväggar och mellanväggar. Vagnen har även fått en motorhuv bredvid förarplatsen (dock finns ingen motor under än så länge). Toalett finns liksom bagagehyllor enligt bildmaterial från leveransfoton. Vagnen har fått en elanslutning så vi kan tända både strålkastare och innerbelysning.
